#1

http://tidskriftenskeppet.se/No1.pdf

NYA KLÄDER

http://tidskriftenskeppet.se

Tant Julia och författaren

Grundvattnet sipprar ur en öppen hand

sprickor i marken blottar mänsklig hud

gråt inte mer vinden har mojnat

förgasats i ljuskäglornas mittpunkt



Gräset växer i sömnen

vi är lockbetets ryckiga flykt

gallrar ut det friska vetet från det sjuka

äter utan att öppna våra munnar

THIS WEEK IN REACTIONS

Nigdzie

Eu me encontoro.



Jag möter.



Vad det är jag möter? På vilken plats?



Inte mer än att jag möter,
- encontoro -
våren.

Jag möter - jag möter våren.
Var möter jag detta vad? Var som helst.

Nigdzie.

Jag menar det. För att dess gator är så långa,
för att dess himmel ständigt är grå. Vad vet jag. Jag möter. Nigdzie. Var som helst.

Encontoro.


Därför att man kan låta sin kropp flyta längsmed floden Wísla som om den hade ett namn, för att fåglarna alltid flyger två och två.


Var är detta vad som helst, nigdzie, som jag möter? Det är små partiklar i atmosfären som kristalliseras i kylan, det är ljudet av min röst i en trappuppgång. Det är allt detta och två timmar av att sitta på ett tåg och stirra på självlysande fält.


Så våren möter mig där vintern slutar. Nigdzie.



Var som helst.



Encontoro.

ÖVNING I BLINDHET

Jag avser skriva någonting här som saknar detaljer och beroende. Mycket lättflyktig saker, dagarna. Jag talar bara när jag inte har någonting att säga, så har det alltid varit: vad jag saknar är ett rum utan utsikt, det talar jag inte om. Men vad ska man med en blogg till? När jag tagit mig tid till att skriva allt det andra återstår det inte mycket som är värt att delas. Dessutom är jag för lat. Jag läser Charles Simic och pendlar mellan städer utan namn eller årtal. Allt jag kräver är alltså ett rum utan utsikt, i centrum.

Åtminstone kan jag konstatera att vinterns kyla har skapat en hinna på fönsterrutan som döljer insikt. Fortfarande kan man dock ana bitmärken på armen efter eftermiddagens kamp. Vägen längs kyrkogården är så hal, om ni inte känner igen mig—jag bär en halsduk så att bara ögonen syns. Vems är ögonen? En snorunge och en guldklocka på varje arm, en boxare i andra ronden som sneglar misstänksamt på allt och alla, en mening utan slut precis vid den första stavelsen, ett blåaktigt och illvilligt ljussken vid universitetshuset—nära och mycket självklart: så är det, precis som allting annat. Först efteråt förstår man.

Låttexter har jag svårt att skriva, det är allt. Det andra bara finns där. Till och med innan melodierna. Förra året klagade jag på kylan, i år gör jag inte det. Varför skulle jag klaga på kylan? Hur skulle jag tycka att det vore ett problem? Det rör mig inte. Tack som frågar, med mig är det bara bra.

tidskriftenskeppet.se

Spellista för hösten

------|--------|------